Striden om rummet, med yttrandefriheten som vapen

Jag fick ett märkligt sug i magen när jag gick förbi Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) nazistiska fotsoldater på Väla med min familj. Det var i november, 2015, som ett tjugotal nazister från NMR hetsade mot folkgrupper och gjorde en offentlig provokation mot rättsstaten och demokratin på Väla köpcentrum i Helsingborg. En av nazisterna stod tyst och höll i en flagga med deras symbol, tyrrunan, en fornnordisk runa som står för guden Tyr och som användes av nazisterna under andra världskriget, samt använts av militanta nazistiska organisationer sedan dess.

Tre andra nazister höll upp en banderoll som hetsade mot invandrare med texten ”Invaders not Welcome”. En omskrivning av  ”Refugees Welcome” till ett budskap av hat. Ett oklart antal nazister rörde sig bland människorna som stannade upp för att titta på nazisterna, vissa delade ut propaganda och några bemötte argument från modiga antifascistiska medmänniskor.

Scenen som utspelade sig framför våra ögon och stämningen var surrealistisk.

Känslan började snarare som ett slag i magen än ett sug. Slaget är inte märkligt, det är förväntat. Vårt delade offentliga rum har attackerats av hat och det känns. Efter attacken skett så börjar man försvara sig. Men vi får ta den där glassen hemma istället. Det är inte längre tryggt för min familj på Väla.

Det där märkliga suget som uppstod då har hemsökt mig sedan dess. Varför förstod jag inte det? Jag har protesterat mot nazister och rasister otaliga gånger, jag hade även en skamlig tonårsperiod då jag sögs in i den nynazistiska rörelsen, jag har stått öga mot öga med hotfulla hårdföra kriminella individer, jag har blivit knivhuggen i huvudet och stirrat in i pipan på en pistol mer än en gång, men jag har aldrig vikit mig en tum (erfarenheter från ett liv som tung missbrukare – ren sedan 2008 – men en annan historia från ett annat liv, för en annan tid). Varför gjorde det märkliga suget i magen så jag vek mig den här gången?

Det uppenbara svaret är rädsla. Min fru var höggravid och vi gick där med vårt tvååriga barn. Det var inte läge att visa att deras närvaro inte tolereras, det var inte läge att ge mitt barn den utlovade glassen. I minnet hade man bilden av nazister från NMR som attackerat demonstranter i Kärrtorp, 2013. Demonstranter som bestod av allt från barnfamiljer till pensionärer. Det var inte läge, vi var rädda, vi gav vika.

Jag har länge funderat på det här märkliga suget, rädslan som uppstod. Och jag har inte varit nöjd med att enbart stanna vid svaret ”vi var rädda, därför gick vi”, utan där har varit något som har fattats i det svaret. Suget i magen har fortsatt vara märkligt, tills nu. Jag tror nämligen att jag har svaret nu, men enbart för att frågan var felställd innan.

Frågan jag borde ha ställt mig själv är varför jag inte har känt det där märkliga suget i magen innan?

Svaret är inte enkelt men det började komma till mig under debatten som har pågått gällande NMRs närvaro i Almedalen, 2017. Svaret handlar om mina privilegier som jag varit blind för, det handlar om en strid om det offentliga rummet, en strid där yttrandefriheten används som vapen mot våra grundläggande rättigheter, mot yttrandefriheten i sig och mot demokratin. Där vapnet, yttrandefriheten, blir ett tveeggat svärd som å ena sidan används för spridandet av hatiska budskap i vårt offentliga politiska rum, medan det å andra sidan försvaras som en av demokratins grundpelare.

Den sista pusselbiten föll på plats när jag läste ett blogginlägg av journalisten Lotta Gröning, med rubriken ”Nättroll kan vara både politiker och journalister”. Grönings tes i inlägget är att demokratin och yttrandefriheten är hotad på grund av krav på inskränkningar i yttrandefriheten av kränkta människor. Gröning skriver att det inte är lätt ”att vara demokratins och yttrandefrihetens försvarare i tider som dessa”, då hon ”stämplas som främlingsfientlig och nazist och dessutom illojal”. Gröning lyfter NMRs närvaro i Almedalen och debatten som uppstod runt det, hon argumenterar mot att förbjuda dem, mot inskränkningar av yttrandefriheten för att ”även om de inte får tala, inte synas – så finns de!” Gröning menar att NMR lyckats växa i skuggan av Sverigedemokraternas framgångar, samtidigt som SD stärkt sin position trots försök att ”isolera” dem. Gröning frågar även varför inte etablerade partier, journalister osv. ställer frågan om varför SD och NMR fått livsluft? Varför det dröjde så länge för Sverige att få främlingsfientliga partier och varför det inte finns någon självkritik? Gröning – journalisten som i ”många år försvarat SDs demokratiska rättigheter” och nu även NMRs rättigheter mot människor som, enligt Gröning, bara är kränkta – efterfrågar självkritik.

Pusselbiten som föll på plats tack vare Grönings blogginlägg handlar om privilegier, främst mina men även andras. Privilegier som man antingen har svårt för att se, eller helt enkelt inte vill se för att man inte är självkritisk. Privilegier som många försvarar omedvetet medan andra gör det medvetet. Jag tog Grönings råd och rannsakade mig själv. Låt mig förklara vad jag menar och även visa mitt perspektiv av debatten.

Det där märkliga suget som uppstod i min mage, handlade om att för första gången någonsin så var en del av mig direkt hotat av nazisterna, min familj. 

Och nej, det var inte så enkelt som att min maskulina patriarkala träning kickade in och sa åt mig att beskydda min familj, det var något mer. Beslutet att ta vårat barn och gå därifrån var gemensamt. Det måste ha handlat om självbevarelsedrift, en vilja att skydda våra barn. En slutsats som förmodligen många av er som läser också ser som uppenbar. Men suget var fortfarande märkligt för mig. 

Svaret som jag har kommit fram till är att i nästan alla andra situationer, så har jag haft privilegiet att kunna, om jag vill, kliva åt sidan i rummet bort ifrån otryggheten. Och valet att möta otryggheten har i grunden alltid varit mitt eget. Jag är en vit manlig cisperson som, om jag hade velat, hade kunnat sluta vara direkt hotad av NMR genom att inte protestera. Ja, även om jag protesterar på grund av medkänsla för människorna som NMR spyr sitt hat över, så har jag ett val som människorna som hatas av de här ideologierna inte har. Suget i magen uppstod när NMR för en kort stund tog mitt val ifrån mig, ifrån mitt barn. De gjorde rummet otryggt för mitt barn och jag hade inte själv gjort valet som ledde till det. 

Hade jag inte gått förbi NMR med mitt barn, så hade jag inte behövt känna den oro som rasifierade känner dagligen, mitt barn är inte målet för deras hat.

Den här gången var det dock så. Och det är ett stort privilegium att slippa känna den oron varje dag. Det är dock viktigt att inte missförstå mig här. Jag likställer inte min upplevelse med den upplevelse människor har som det ideologiska hatet eller den strukturella rasismen riktas mot, tvärtom, jag erkänner mitt privilegium att ha valet att slippa det. Privilegiet att trots allt ha valet kvar att lämna rummet och därmed oron bakom mig. 

Det är en viktig insikt att bära med sig när man ser på debatten som uppstått runt NMR, den som gäller allt från bojkott av Almedalen till inskränkningar av yttrandefriheten. Det är en viktig insikt för mig i följande analys och jag hoppas att den även kommer att hjälpa er att förstå analysen bättre. Jag har självfallet alltid vetat att det ideologiska hatet och den strukturella rasismen riktat sig mot och skadat människor som inte själva kan välja bort det, min poäng är att bristande insikt har förhindrat mig att reflektera över vad det här privilegiet egentligen innebär. Tidigare har det räckt för mig att protestera på grund av medkänsla eller rädsla för vad samhället skulle kunna förvandlas till om fascister tar makten. Vad jag har insett är den mängd positioner i det offentliga politiska rummet (hädanefter rummet) som finns tillgängliga för mig, som inte finns för alla, som påverkar perspektiven i debatten. Detta kan tyckas självklart för många (idiotiskt för fler, tyvärr), och till viss del stämmer det, men låt mig förklara. Vem vet, jag kanske överraskar med något nytt. Som aktiv feminist har jag ofta reflekterat över mina privilegier som man, jag är inte blind för dem, men det var en ny känsla som uppstod när jag kunde ta mitt barn bort ifrån rummet och bort ifrån otryggheten samtidigt som andra är låsta i det otrygga. 

Rummet som diskuteras är alla offentliga ytor där vi som medborgare har rätten att vistas, mötas, dela åsikter, demonstrera osv. samt sociala medier och internet över huvud taget. Nedan följer några av positionerna jag anser vara relevanta i sammanhanget.

Jag som ensam individ kan ställa mig i vägen för NMR och protestera, därmed blir jag ett direkt hot mot dem i rummet. Det här hotet är fokuserat på mig och rör inte mina barn på basis av att jag inte är ett mål för deras ideologiska hat så som rasifierade är. Skulle de få för sig att jag är ett allvarligt hot så skulle det mycket väl kunna vara så att jag fortsätter att vara ett direkt hot mot dem och att det även skulle kunna reflektera på mina barn genom att de går genom dem för att nå mig, men annars upphör jag vara ett direkt hot så fort protesten är över. Så länge ingen har identifierat mig och så länge de inte har en specifik agenda som rör mig, så behöver jag inte vara orolig för att bli ett mål för deras ideologiska hat genom slumpmässigt påhopp i rummet utanför protestkontexten. Jag kan röra mig fritt.

Jag som ensam individ kan kritisera NMR och stödja de värderingar som de ideologiskt vänder sig mot, därmed blir jag ett indirekt hot mot dem i rummet. I den positionen blir jag vad NMR kallar ”folkförrädare”, en person de tar itu med när de har tagit makten med våld. I rummet är det en perifer position i relation till det våld som NMR står för. Jag kan mycket väl få ta emot hot på olika sätt, men om jag inte står direkt i deras väg så förblir jag orörd. Jag kan bli till ett direkt hot om jag på något sätt ingår i deras planer. Ju mer makt jag besitter, så som journalist eller politiker, desto större chans har jag att bli deras måltavla. Men annars kan jag fortfarande röra mig fritt.

Jag som ensam individ kan låta bli att kritisera NMR och låta bli att ställa mig i deras väg, därmed blir jag till ett passivt stöd för dem i rummet. I den här positionen erbjuder jag inget motstånd mot NMR, de kan fritt ta över rummet. Jag kan röra mig fritt till dem bestämmer annorlunda.

Jag kan som ensam individ försvara deras rätt att existera i rummet med hänvisning till yttrandefriheten, därmed blir jag till ett indirekt stöd för NMR. Ett ideologiskt mål för NMR är att vara närvarande i rummet, deras närvaro legitimeras då genom att jag positionerar mig som någon som försvarar deras rätt att närvara i rummet. Det finns ingen motsättning i att vara ett indirekt stöd och samtidigt vara öppet kritisk till NMR, detta för att fokus är på just deras närvaro i rummet. Jag kan även vara ett indirekt stöd åt både NMR och de som protesterar mot dem. Det här kommer bli tydligare snart. Och ja, jag kan fortfarande röra mig fritt.

Jag kan som ensam individ öppet stödja NMR och sprida deras budskap, därmed blir jag till ett direkt stöd för dem i rummet. I den här positionen blir jag en av dem och bidrar till deras närvaro i rummet. Jag kan röra mig fritt så länge ingen ställer sig i vägen för mig, jag kan sprida mitt budskap även om det kritiseras, jag kan till och med få stöd i min rätt att röra mig fritt och sprida mitt budskap av dem som kritiserar budskapet.

Jag som ensam individ kan inte ta den position som inte har ovanstående valmöjligheter, därmed är jag oerhört privilegierad. NMR kan välja att peka ut mig som ett hot och ta valet ifrån mig, men det kräver först att jag aktivt gör ett av föregående val och påverkar deras närvaro i rummet på ett negativt sätt. Men så länge jag inte bär något som identifierar mig som ett direkt hot mot NMR, så kommer jag inte behöva se mig över axeln när jag går hem på kvällen. Jag behöver inte oroa mig över mina barns säkerhet eftersom de inte har något som identifierar dem som måltavla för det ideologiska hatet. Jag kan inte välja den positionen som innehas av individer som inte kan välja bort den. Jag kan enbart välja att stödja den positionen genom empati, eller välja att vara ett hot mot den positionen genom att stödja det ideologiska hatet. Jag har den friheten, det har inte människorna i den positionen.

Redan nu blir det tydligt att yttrandefriheten, sett som olika valmöjligheter och former av taktik och närvaro i rummet, erbjuder mig en frihet som är mer privilegierad än andras. Detta är känt för alla som studerat strukturell diskriminering eller lever som utsatt individ inom ett sådant system. Det begränsar individer och jag är inte en av dem som begränsas av det.

Yttrandefriheten som ett tveeggat svärd används mot demokratin samtidigt som det försvaras som nödvändig för den. Samtidigt är vissa individer låsta i den position som udden av svärdet är riktad mot. Och här blir det viktigt att bära med sig insikten om privilegiet för att förstå mitt resonemang. Vi släpper först svärdsmetaforen, den blir bara begränsande i längden. Låt oss istället använda oss av ett mer konkret exempel från verkligheten, nämligen NMRs närvaro i Almedalen och vissa organisationers bojkott av politikerveckan.

I det här fallet är Almedalen rummet. Efter att nyheten blev känd valde en organisation att bojkotta rummet med hänvisning till att rummet inte längre var säkert för deras medlemmar. Organisationens medlemmar är alltså individer som är måltavlor för NMRs ideologiska hat. Efter följde fler organisationer, antingen på grund av att även de är måltavlor eller av solidaritet för individer som inte kan välja sina positioner i relation till NMR. Efter följde ett krav på ett förbud mot NMRs närvaro med hänvisning till att trygga de här organisationernas medlemmars närvaro i rummet.

Det är i det här skedet som debatten tar ett snedsteg, och som vi kan förstå bättre med insikten jag delat med mig av ovan, nämligen att det glöms bort att osäkerheten som föranleder bojkotten inte är ett val. Den uppstår av att de är ett direkt hot och måltavlor för NMRs ideologiska hat. Men i debatten presenteras det som om de här individerna kan, och borde, välja att stanna och protestera, inte vika sig, inte ge dem rummet. Den valmöjligheten är en illusion som presenteras av dem som har valmöjligheterna som ett privilegium. 

Och nej, trots att NMRs mål är att störta demokratin så är inte alla i partier och individer i rummet ett direkt hot. Partierna är som värst ett indirekt hot för NMR, ”folkförrädare” som ska tas itu med när dagen kommer. De är även både passiva och indirekta stöd för dem genom att antingen kliva åt sidan eller försvara deras rätt att vara i rummet. Yttrandefriheten försvaras samtidigt som organisation efter organisation tystats i rummet genom NMRs närvaro. Samtidigt spred NMR sitt budskap, det pratades om dem och de syntes i rikstäckande media. Mitt äldsta barn kunde råka se dem på nyheterna utan att jag behövde säga något, medan människor med barn som är måltavlor för NMRs ideologiska hat, taktiskt bör ha sagt till sina barn ”ser du dem, spring! Lämna rummet.” Samtidigt som barnen hör andra säga att NMR har rätt att vara där. Deras närvaro normaliseras samtidigt som otryggheten normaliseras för vissa. 

Gröning skriver i blogginlägget att det inte går att nonchalera eller isolera dem, då med hänvisning till SD, för det har enbart stärkt deras position. Enda anledningen till att de har en position är på grund av blockpolitiken, men SD har varit utan makt. Vågmästarrollen beror på blockpolitiken, inget annat. Isoleringen har förhindrat SD från att få makt över rummet. Sen växer SD på grund av orsaker som inte enbart kan härledas till relationerna mellan partierna i riksdagen. Men vad är tanken? Vad är lösningen? 

Gröning skriver själv att ”trots protester och fördömanden så finns de”, och det är väl egentligen den viktigaste poängen i hennes text beroende på vilket perspektiv man ser på det ifrån. Utifrån Grönings perspektiv så är det mest allvarliga i det här kraven på inskränkningar i yttrandefriheten. Hon poängterar att ”även om de inte får tala, inte synas – så finns de!”. Precis som kriminella finns, men det känns ändå värt att ha en mängd lagstiftningar där för att bibehålla samhällsordningen. För att det som de pysslar med, kriminella då alltså, inskränker på andras rättigheter beroende på brottet vi pratar om. Men som sagt, det hela beror ju på vilket perspektiv man tar. Är man någon som riskerar att bli utsatt eller någon som kan välja bort utsattheten. 

Det blir ändå märkligt när yttrandefriheten är det centrala som ska försvaras här. Vi kan inskränka på yttrandefriheten och göra förtal till ett brott, men nazister vars blotta närvaro gör folk otrygga och tystar dem, att förhindra deras hat, det vore att gå för långt?

Vi har lagstiftat mot hat genom hets mot folkgrupp, men både SD och NMR har anpassat sig, samtidigt som fler och fler försvarar deras rätt att sprida sina budskap, ta del av makten och ta över rummet på bekostnad av rummets trygghet. De kan anpassa sig samtidigt som andra är låsta på grund av deras ideologiska hat. Att de tillåts i rummet är redan en förlust för yttrandefriheten. Att inte se att vissa har valmöjligheter i relation till yttrandefriheten, samtidigt som andra är begränsade på grund av otrygghet, skapar illusionen av att yttrandefriheten är ett perfekt och reellt ideal som tjänar alla medborgare likvärdigt. Ett ideal som demokratin tjänar på. Men säg mig, med den insikten jag delat med mig av ovan, vad tjänar demokratin på att tillåta terrorister som NMR i Almedalen på bekostnad av seriösa aktörer som vill bedriva politik inom demokratins ramar? Idealet är en illusion som används som ett vapen mot demokratin. Att inskränka på yttrandefriheten när det kommer till att stoppa fascister och terrorister som NMR, är inte ett hot mot demokratin, det är ett hot mot illusionen och privilegierna den illusionen upprätthåller. Och privilegierna sträcker sig bortom positionerna jag pratat om här, de knyter an till hela samhället, frihet för vissa, begränsningar för andra. Makt. 

Trots protester och fördömanden så finns de. Trots förbud så finns de. Ja, men kampen slutar inte där. Det är där den börjar. För den sanna kampen för demokratin börjar först då rättigheter som yttrandefriheten tjänar våra medborgare på ett likvärdigt sätt, då alla seriösa demokratiska aktörer känner sig trygga nog att göra sin röst hörd. För trots att NMR gör så att de inte vågar tala, inte vågar synas – så finns de! Vilket perspektiv väljer du att ta? 

 

 

 

Annonser

1 Comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s