En neuroforskare, en statsvetare och en svensk riksdagsledamot går in i en rasistisk diskurs…

och vad som följer är inte ett skämt, utan ett tydligt exempel på hur källkritiskt blinda vissa blir när de möter påståenden som smeker deras världsbild medhårs. Den 24/4, 2017, delar Hanif Bali, en svensk riksdagsledamot (M), en länk till en podcast i sitt twitterflöde. I tweeten skriver Bali, ”Sprängstoff av Sam Harris – om genetiskt nedärvd IQ.” Med i tweeten följer en länk till Sam Harris twitter-konto, där Harris delar avsnitt #73 i hans podcast, Waking up with Sam Harris, med titeln ”Forbidden Knowledge – A Conversation with Charles Murray”, från den 22/4, 2017.

Sam Harris är en filosof och neuroforskare som är en del av vad som, av vissa, benämns som den nyateistiska rörelsen. Det är en heterogen rörelse, där vissa prominenta figurer skriver böcker och håller föredrag (mycket lukrativt förstås) där religion kritiseras, samtidigt som deras tro på ”vetenskapen” lyfts fram som det rätta alternativet till religion. Vetenskap presenteras här i citattecken för att markera att det inte är all form av vetenskap som de ställer sig bakom, främst handlar det om den så kallade ”hårda” vetenskapen, naturvetenskapliga ämnen som exempelvis biologi och fysik.

Humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen får ofta motta lika hård kritik från rörelsen som religion får, om det inte handlar om någon författare som kritiserar sin egna disciplin samtidigt som de för in ”hård” vetenskap i artikeln/boken.

Personen som Harris har en konversation med i sin podcast, är statsvetaren och författaren Charles Murray som var medförfattare till boken ”The Bell Curve: Intelligence and Class Structure in American Life” (1994). Det är The Bell Curve och slutsatserna i den boken som är ”sprängstoffet”, fast definitivt inte på det sättet Hanif Bali vill förmedla.

The Bell Curve skrevs av Charles Murray ihop med psykologen Richard Herrnstein, 1994. Herrnstein dog innan boken släpptes och Murray blev lämnad kvar själv till att försvara dess innehåll. Bokens argument kan sammanfattas så här (taget från Jonathan Marks Anthropology and The Bell Curve);

  1. Intelligens är en biologisk egenskap som till största del bestäms av våra gener och som kan mätas exakt genom tester;
  2. Vissa individer har mer av det än andra;
  3. Social status och inkomst är en konsekvens av det;
  4. Skillnader mellan grupper i social status och inkomst beror på inneboende intellektuella brister;
  5. Och därför är ekonomiska välfärdsprogram, som är menade att bekämpa ojämlikhet, meningslösa och bör avvecklas.

Bokens slutsatser blev snabbt debunkade. Paleontologen och evolutionsbiologen Stephen Jay Gould blottlägger exempelvis den socialdarwinistiska filosofin som genomsyrar argumentet att ojämlika skillnader mellan grupper beror på biologisk över/underlägsenhet, men främst så raserar Gould träffsäkert fundamentet som Murray och Herrnsteins tes om intelligens vilar på.

Stora delar av den data som Murray och Herrnstein använder sig av ifrågasätts dock inte, var och för sig kan det mesta verka legitimt. Tillsammans bildar de dock basen för ovetenskapliga slutsatser med förödande konsekvenser för människor som redan lever i prekära förhållanden.

Sam Harris beskriver situationen annorlunda dock. För Harris handlar det här om att där finns ett tabu om att diskutera skillnader i intelligens över huvud taget.

Harris beskriver lugnt och sansat att IQ-tester verkligen mäter intelligens och att skillnader i intelligens har reell betydelse. Harris beskriver att vår intelligens har mellan 50–80% att göra med våra gener och att det finns väldigt lite vi kan göra i miljön för att förändra det här. Harris säger även att genomsnittligt IQ skiljer sig över raser och etniska grupper. Detta, enligt Harris, är bara ren fakta. Harris förtydligar att skillnader i intelligens är ett av psykologins mest etablerade fakta på basis av årtionden av forskning.

Charles Murray är, enligt Harris, en noggrann och rationell forskare som inte är diskriminerande utan genuint bryr sig om ojämlikhet. För Harris så är Charles Murray endast ett offer för politiskt korrekt moralpanik eftersom Murray hade modet att diskutera skillnaderna i intelligens mellan grupper och effekterna detta har på deras sociala status. Enligt Harris, i motsats till föregående poäng,  handlar dock inte The Bell Curve om att peka ut specifika grupper, utan poängterar att variansen i intelligens är större inom grupperna än mellan grupperna.

Och ja, hade det handlat om individuella aspekter av den data som Murray och Herrnstein presenterar i The Bell Curve så hade jag förmodligen stämt in i försvaret. Men så enkelt är det inte, utan det är egentligen väldigt långt ifrån sanningen.

Om all den vetenskap som ligger till grund för The Bell Curve är legitim och bygger på årtionden av forskning, hur kommer det sig att det är just Charles Murray som blir utsatt för den här ”pk-moralpaniken” och inte alla andra forskare som står bakom grundforskningen?

Hur ska man förhålla sig till att Sam Harris presenterar median IQ mellan olika grupper som okontroversiell och etablerad fakta, samtidigt som han poängterar att varianserna inom grupperna är större mellan grupperna för att förmildra kontroversen runt argumenten i The Bell Curve?

Gällande den första frågan så kan jag ju säga att bara för att Sam Harris rabblar några ”etablerade” fakta, så innebär det inte att The Bell Curve representerar dessa fakta på ett vetenskapligt eller etiskt sätt. Gould skriver exempelvis;

Disturbing as I find the anachronism of The Bell Curve, I am even more distressed by its pervasive disingenuousness. The authors omit facts, misuse statistical methods, and seem unwilling to admit the consequence of their own words.”

Men det blir värre än så till och med, något jag ska återvända till nedan. Gällande den andra frågan så handlar Harris retorik om att försöka släta över det faktum att jämförelsen faktiskt görs mellan grupper i The Bell Curve och i samma veva döljs, medvetet eller omedvetet, det faktum att boken och dess argument existerar inom en vetenskaplig rasistisk diskurs med anor som sträcker sig tillbaka till andra världskriget, rashygienen och socialdarwinismen. Båda frågorna hör intimt ihop.

På twitter påpekar en person för Hanif Bali att hans tweets kan användas av högerextremister, varpå Bali svarar med, ”Eh va? Studien hittar iofs ”asiatisk superioritet” – om man är enfaldig nog att koppla det så” Samma användare påpekar att det går att tolka det som att mörkhyade är intellektuellt underlägsna och då svarar Bali med,” Hur i helvete kan de göra det? Var i inlägget – och inlägget jag länkar till – görs det?”

Jo, nämligen i The Bell Curve och i försöken att släta över dess grova rasism. I vågorna av kritiken som fördes mot boken blev Charles Murray persona non grata från akademien och hans absurda argument föll i glömska bland de flesta förutom inom vissa politiska läger vars världsbilder livnär sig på den här typen av rasism.

2014 släppte Nicholas Wade boken A Troublesome Inheritance: Genes, Race and Human History” och Charles Murray var en av de få som skrev en positiv recension av boken. Medan exempelvis Agustine Fuentes, Jennifer Raff, Chartes Roseman gav svidande kritik mot den och 150 andra genetiker skrev ett offentligt brev till New York Times för att ta avstånd från hur deras och andras forskning felaktigt använts av Wade.

Jonathan Marks skriver på sin blogg (varifrån jag har hämtat kritiken i stycket ovan och här) att;

Charles Murray, who seems to wish that the ”science” in Wade’s book were true, regardless of what the data show and the experts think.  That’s pretty anti-science.  It’s just like the creationists, anti-vaxxers, and climate-change-deniers.” 

Problemet ligger i källkritiken, något Sam Harris och därmed Hanif Bali även reproducerar, eller rättare sagt avsaknaden av den. I den frågan skriver Marks att Murray;

”… couldn’t see the virulent racial prejudice in the work he was defending.  Or else he was blinded by his own prejudices.  It’s age-old bind: ideologue or idiot?”

Charles Lane redogjorde tydligt för ursprunget av många av The Bell Curve’s källor redan 1994, något Sam Harris omöjligt kan ha missat (som jag skrev ovan, här blir det värre!).

Charles Lane visar att Murray och Herrnstein bygger argumenten om människors intelligens med hjälp av källor från den akademiska journalen The Mankind Quarterly, en notoriskt rasistisk journal med en skräckinjagande bakgrund. Lane hittade fem artiklar som var citerade direkt ifrån mankind quarterly och totalt sjutton av författarna som citeras i The Bell Curve har bidragit till mankind quarterly.

Journalen grundades av individer som apartheidförespråkaren Robert Gayre, Corrado Gini som stod nära Mussolini och skrev fascistpropagandan ”The Scientific Basis of Fascism (1927), och även Josef Mengeles akademiska mentor, den nazistiska forskaren Ottmar von Verschuer som sägs ha använt Mengeles forskning från Auschwitz (men dock undvikit att ställas inför rätta) m.fl..

Mankind quarterly publiceras av Pearson’s Institute for the Study of Man och får sina pengar från en stiftelse som heter Pioneer Fund. Stiftelsen etablerades 1927 och med målet att förbättra rasen med fokus på USAs befolkning. Lane skriver att i ett brev från stiftelsen, 1989, skrev de att;

”America [should] abandon integration, on the grounds that “raising the intelligence of blacks or others still remains beyond our capabilities.”

Ett argument vi hör eka igen i The Bell Curve.

Charles Lane visar även att tretton av författarna som citeras i The Bell Curve har fått pengar för deras forskning av Pioneer Fund till en total summa av mer än 4 miljoner dollar. Lane skriver;

”[…] many of The Bell Curve’s most important assertions which establish causal links between IQ and social behavior, and IQ and race, are derived partially or totally from the Mankind Quarterly—Pioneer Fund scholarly circle. The University of California’s Arthur Jensen, cited twenty-three times in The Bell Curve’s bibliography, is the book’s principal authority on the intellectual inferiority of blacks. He has received $1.1 million from the Pioneer Fund.

Men listan fortsätter med R. Travis Osborne (genom en bok där medredaktören, Frank McGurk, tidigare satt som redaktionell rådgivare för Mankind Quarterly), Robert A. Gordon, Linda Gottfredson, Daniel Vining Jr., och Professor Richard Lynn, som Murray och Herrnstein tackar för stöd i deras val av litteratur, var också biträdande redaktör för Mankind Quarterly.

Lynn har erhållit $325,000 från Pioner Fund och har, som Lane förmedlar, uttryckt sig så här i en av sina artiklar;

“the poor and the ill” are “weak specimens whose proliferation needs to be discouraged in the interests of the improvement of the genetic quality of the group, and ultimately of group survival.” och även,” the genetic mental superiority of the Jews may be a happy Darwinian byproduct of “intermittent persecutions which the more intelligent may have been able to foresee and escape.”

Men som Lane skriver, ska även dessa forskares arbeten bedömas utifrån deras vetenskapliga kvalitet, inget annat (se den här länken igen) . I vanliga fall är peer-review den första fronten för en sådan granskning, men då många av dessa arbeten blivit peer-reviewed i en journal som genomsyras av vetenskaplig rasism förvandlas den fronten från ett samhällsskydd mot pseudovetenskap till en markör som ger pseudovetenskapen legitimitet.

Legitimiteten förstärks genom att kändisforskare som Sam Harris reducerar allt som bör granskas till ”pk-moralpanik”, eller genom att spridas via svenska riksdagsledamöter som Hanif Bali.

Elva citerade artiklar i The Bell Curve är av psykologen J. Philippe Rushton, som även försvaras (i förebyggande syfte) i deras appendix (#5). Rushton hävdar genom sin forskning att afrikaner har låg intelligens och hög fertilitet på grund av naturligt urval, medan asiater har låg fertilitet men hög intelligens och européerna ligger på något mellanläge. Rushton säger även sånt som att afrikaner har fått låg intelligens i utbyte mot stor penis och hans idéer försvaras av Murray och Herrnstein i The Bell Curve. De skriver att hans arbete inte är ”that of a crackpot or a bigot”, utan ”plainly science” (p. 643). Men är självfallet inget annat än vulgär vetenskaplig rasism. Rushton var oerhört ogillad och få tog hans forskning seriöst

Som jag skriver ovan är det inte individuella data i boken som har ifrågasatts [förutom så klart den rasistiska dyngan] (men Gould visar dock att deras statistiska data är oerhört svag), det är summan av delarna som tillsammans bildar och ingår i en rasistisk diskurs där över/underlägsenhet i samhället beror på biologisk determinism och naturligt urval. Och vad som förespråkas är klassisk vetenskaplig rasism, socialdarwinism.

Ja, våra kognitiva förmågor är beroende till stor del av våra gener. Nej, det går inte att exakt mäta och kvantifiera detta med begreppet intelligens. Ja, vissa grupper presterar sämre på intelligenstester och våra kognitiva förmågor har reella konsekvenser. Nej, dessa förmågor är inte statiska utan förändras markant under livets gång (låg-presterande grupper presterade bättre efter de erhållit bättre utbildning, många med vana att använda penna, ta prov under tid osv. presterar bättre än de utan, många av testerna diskriminerade mot dem som tänker mer visuellt än verbalt, ex människor med autism, aboriginer presterar oftast sämre pga annan tidsuppfattning inom kulturen osv. osv). Ja, det är ett tabu att hävda att svarta som grupp existerar i en underordnad position i relation till vita i samhället på grund av inneboende biologiska intellektuella brister. Nej, det är inte på grund av att det är PK, det beror på att det är pseudovetenskaplig rasism.

Som Sam Harris själv säger, variationerna inom grupperna är större än mellan grupperna. Se sista stycket här och alla påståenden som en övning i källkritik där ni själva får hitta vad de etablerade forskarna säger i debatten. För det pågår många debatter om ämnena som boken berör, det är sällan något av det tas som absolut sanning eller ses som ”förbjuden kunskap”. Det är ämnen som debatteras av många utan att de möter den kritik som Charles Murray möter, för de drar inte pseudovetenskapliga rasistiska slutledningar från den. Där är verkligen ingen rök utan eld i det här fallet. Den stora frågan är om vi vill ha riksdagsledamöter som bidrar till att sprida denna eld?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s