Sömnlös åsiktspolis

Jag har inte kunnat sova i natt, det har varit stökigt igen i åsiktskorridoren. Jag är en av de frivilliga åsiktspoliserna som länge vaktat dess gränser. Även om vi är många frivilliga som bidrar, så har det blivit stökigare och stökigare under en längre tid nu. Vi är trötta.

Gränserna till åsiktskorridoren har sedan många år varit hårt ansatta av folk som inte accepterar dess premisser. Vi, de frivilliga åsiktspoliserna, har kämpat hårt med att försvara dessa premisser men misslyckats. Våra positioner har försvagats och gränserna för vad som anses tillåtet, har flyttats till en obevakad periferi. Vi, de frivilliga åsiktspoliserna, ser den numera enbart som en avlägsen horisont. Där rätt och fel, fakta och fiktion, flyter samman till en subjektiv tolkning, en känsla som bedömer vad som är korrekt. Vi, de frivilliga åsiktspoliserna, kan inte försvara våra positioner mot den här känslan. Den är alltid korrekt, oavsett vad. Vi ligger sömnlösa.

Men jag tror att det egentligen inte är vårt fel, och jag tror någonstans att vi i grund och botten aldrig varit frivilliga. Vi gav inte den gemenskapen vi har, och det vi skyddar, epitetet ‘åsiktskorridoren’. För oss handlar det om något helt annat, något som många verkar ha glömt bort. Samhällen har i alla tider hållits ihop med hjälp av centripetala krafter som fört individerna närmare varandra. Reciprocitet har byggt solidaritet, solidaritet har byggt gemenskap, gemenskap har byggt strukturer. Strukturer har guidat individer i hur de ska föra sig och bete sig i olika situationer och positioner. Repetitionen av det här har i sin tur hjälpt individer att förstå världen runt dem. Tyvärr så har det visat sig genom vår historia att många av de här strukturerna har varit oerhört ofördelaktiga för många i samhället. De har även aktivt använts för att ursäkta våld och diskriminering. Så vad som skedde var att många började ifrågasätta och kritisera dem, de visade hur de bidrog till diskriminering, våld och marginalisering och krävde förändring. Slavarnas frigörelse, kvinnlig rösträtt, kampen mot rasism, kampen för miljön och våra barns framtid, alla progressiva och samtidigt centripetala förändringar. Vi kan vara stolta.

Att lyckas med att skapa sådan positiv förändring, mot alla odds,  gav alla något att vara stolta över, det gav alla hopp om att det fanns en framtid värd att kämpa för. Men diskriminerande strukturer fanns kvar så kampen var, och är, långt ifrån över. Under en lång tid har vi kämpat för att utmejsla strukturer som bygger upp en inkluderande gemenskap, en gränslös solidaritet och rättvis reciprocitet. Är man egentligen frivillig när det kommer till att försvara dessa framsteg? Eller är vi egentligen etiskt och moraliskt bundna till att försvara dem? Vi är alltid osäkra.

Vi är aldrig säkra på om vår position är den rätta, om vår position är etiskt försvarbar. För vi vet att vi själva inte är kapabla till att se om vår position existerar på bekostnad av andras utrymme i gemenskapen. För vi vet att kampen som har förts har handlat om att ifrågasätta det utrymmet vissa positioner innehaft, och vi vet att man inte alltid är medveten om vilken plats man tar. Men vi vet också att där även finns dem som är fullt medvetna om att deras position är privilegierad och att de kan göra allt för att få behålla den. Vi kan enbart lyssna på de röster som tidigare marginaliserats, och fortfarande marginaliseras, av våra egna positioner och justera den efterhand, så den utvecklas etiskt och rättvist sida vid sida med andras. Vi har en solidarisk gemenskap, byggd på ett rättvist reciprocalt meningsutbyte. Vi har en mening.

Meningen med vår gemenskap är att försvara det vi kämpat så hårt för i så många generationer. Det gör vi genom att fortsätta vara osäkra och alltid försöka agera moraliskt gentemot varandra. Osäkerheten tvingar oss till att lyssna på forskare som kritiskt river ner våra förutfattade meningar. Den tvingar oss till att lyssna till de röster som tystats genom byggandet av ett imperium av privilegier. Den tvingar oss till att alltid vara på vår vakt, att alltid vara redo att skydda våra framsteg. För vi vet att det finns dem som vill fortsätta bygga sitt imperium, vi vet att det räcker med en röst, ett val, och plötsligt är allt hotat. Den här gemenskapen, våra moraliska handlingar som skyddar den, har fått ett namn. Inte av oss, av dem som vet att ord har makten att rasera det vi byggt upp. Det vår gemenskap skyddar har fått namnet åsiktskorridoren. Vi är åsiktspoliser.

Orden, åsiktskorridor och åsiktspolis, har luckrat upp gränserna till det vi skyddar. Orden, genom att utöva sin makt, döljer vad vi egentligen kämpar för. När vi säger ”du är inte invandringskritisk när du påstår att invandrare terroriserar Sverige, det är rasism” så är vi numera åsiktspoliser. Trots att sunt förnuft räcker för att veta att kategorin ‘invandrare’ inte säger något mer än att någon rört sig över vår gräns, så blir ifrågasättandet av generaliseringen, marginaliseringen, demoniseringen och diskrimineringen, av dem som för tillfället populärt kategoriseras och struktureras i våra sinnen som ‘invandrare’, till något negativt. Ifrågasättandet blir, genom ordets makt, till ett brott mot vad som allt mer känns som det ”normala” tillståndet i samhället. Genom de här orden får man inte längre ifrågasätta det som sägs, det hotar yttrandefriheten. Ironin i det hela finns på flera plan. Vi fortsätter ifrågasätta.

För vad som bör ifrågasättas, den oerhörda ironin i det hela, är att även om det är vår gemenskap, det den skyddar, som fått namnet åsiktskorridoren, så är det uppenbart att det är vår kritik som inte får plats i korridoren. Det är vår åsikt som stängs ute med hänvisning till yttrandefrihetens selektiva regler. Men kritik är inte ett hot mot yttrandefriheten, att bli hotad när man lyfter ner en bok i protest,  är däremot det. Det vår gemenskap skyddar är inte en åsiktskorridor, tron om att enbart en bild av Sverige och invandringen är den korrekta, är däremot det. Genom ord som åsiktskorridoren och åsiktspoliserna har gränserna för det vi skyddar luckrats upp, och nej, det är inte vårt fel. Vi är frivilliga.

Vi är frivilliga, vi som har försvarat premisserna. Premisser som nu, tack vare dessa ord, trollats bort från individers medvetande. De har bytts ut mot idén om att det vår gemenskap står för, är något negativt. Men människan har alltid samlats runt gemensamma värderingar och när dessa konstrueras och förändras, förpassas det dåliga till vår historia. Det är inget att vara nostalgisk över, det kallas utveckling. Den här utvecklingen kommer vi fortsätta försvara. Vi är etiskt och moraliskt bundna till det.

Vi fick inte våra epitet frivilligt och deras syften är varken etiskt eller moraliskt försvarbara. Detta behöver vi inte vara osäkra över. Och vägen fram behöver inte vara så svår. Vi fortsätter med det vi gjort tidigare och försvarar utvecklingen vi gjort, fast som åsiktspoliser som försvarar det som ironiskt nog kallas åsiktskorridoren. Vi behöver inte heller beskylla oss själva för att människor väljer populism och rasism över det vi skyddar. Oavsett vad som sägs så växer främlingsfientliga partier för att främlingsfientliga människor röstar på dem, inte för att vi är kritiska mot rasism. Populistiska partier växer för att egoistiska människor vill säkra sina privilegierade positioner, inte för att vi ifrågasätter deras politik. Rasismen breder ut sig i samhället för att ledarsidor, akademiker, lobbyister och vanliga hederliga Svenssons bidragit till att flytta gränserna för vad som är acceptabelt, inte för att vi varnar med hjälp av att se på vår historia. Allt vi gör är att försöka skydda våra framsteg, det är etiskt och moraliskt försvarbart.

Jag är en åsiktspolis. Jag kommer aldrig vandra i er åsiktskorridor, men för evigt skydda vår.

Den sömnlösa åsiktspolisen
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s